tar invånarna tillbaka till barndomens julmiddagar eller mormors söndagsbjudningar.
Idag sitter Gunilla, 82, bredvid Lars, 78, vid ett bord prytt med blå linne och små rosor. De skrattar om hur Lars glömde att ta sin glasögon när han kom till matsalen, och Gunilla visar honom en bild på sin孙dotter som just blivit student. Båda har bott här i två år, men det är middagarna som har gjort dem till vänner.
Kocken, Maria, serverar kalkonen med bruna potatisar, stekt sötpotatis och en krämig grönsakssoppa. Varje portion är anpassad – för Gunilla, som har svårt att tugga, är kalkonen extra mjuk; för Lars, som älskar kryddor, har Maria lagt till en nypa ingefära. Efter maten kommer äppelpaj med vaniljglass, och invånarna sjunger gamla visor tillsammans med personalen.
Ingen pratar om sjukdomar eller ensamhet här. Det är en stund av värme, gemenskap och minnen – precis det som gör Rosies gård till mer än ett boende: en familj.
"Jag väntar alltid på torsdagar", säger Gunilla och ler. "Här känner jag mig hemma."Rosies gård Senior tröstande kalkonmiddag
2026-09-06 11:02:21
I Rosies gård, den soliga seniorboendet 15 kg Lupo Sensitive torrfoder för hundar - 12 kg + 3 kg gratis!* en grön förort utanför Göteborg, har en tradition vuxit sig stark över åren: den tröstande kalkonmiddagen varje torsdag. Det är en dag då gatan utanför gården doftar av rostat kalkon, rosmarin och hemlagad apelsinmarmalad – lukter Rosies gård Senior tröstande kalkonmiddag tar invånarna tillbaka till barndomens julmiddagar eller mormors söndagsbjudningar.
Idag sitter Gunilla, 82, bredvid Lars, 78, vid ett bord prytt med blå linne och små rosor. De skrattar om hur Lars glömde att ta sin glasögon när han kom till matsalen, och Gunilla visar honom en bild på sin孙dotter som just blivit student. Båda har bott här i två år, men det är middagarna som har gjort dem till vänner.
Kocken, Maria, serverar kalkonen med bruna potatisar, stekt sötpotatis och en krämig grönsakssoppa. Varje portion är anpassad – för Gunilla, som har svårt att tugga, är kalkonen extra mjuk; för Lars, som älskar kryddor, har Maria lagt till en nypa ingefära. Efter maten kommer äppelpaj med vaniljglass, och invånarna sjunger gamla visor tillsammans med personalen.
Ingen pratar om sjukdomar eller ensamhet här. Det är en stund av värme, gemenskap och minnen – precis det som gör Rosies gård till mer än ett boende: en familj.
"Jag väntar alltid på torsdagar", säger Gunilla och ler. "Här känner jag mig hemma."
tar invånarna tillbaka till barndomens julmiddagar eller mormors söndagsbjudningar.
Idag sitter Gunilla, 82, bredvid Lars, 78, vid ett bord prytt med blå linne och små rosor. De skrattar om hur Lars glömde att ta sin glasögon när han kom till matsalen, och Gunilla visar honom en bild på sin孙dotter som just blivit student. Båda har bott här i två år, men det är middagarna som har gjort dem till vänner.
Kocken, Maria, serverar kalkonen med bruna potatisar, stekt sötpotatis och en krämig grönsakssoppa. Varje portion är anpassad – för Gunilla, som har svårt att tugga, är kalkonen extra mjuk; för Lars, som älskar kryddor, har Maria lagt till en nypa ingefära. Efter maten kommer äppelpaj med vaniljglass, och invånarna sjunger gamla visor tillsammans med personalen.
Ingen pratar om sjukdomar eller ensamhet här. Det är en stund av värme, gemenskap och minnen – precis det som gör Rosies gård till mer än ett boende: en familj.
"Jag väntar alltid på torsdagar", säger Gunilla och ler. "Här känner jag mig hemma."
Kommentar